theresenatalie

Jag känner för att skriva av mig, då det inte finns plats i mitt huvud längre för flera funderingar och känslor. Så då får det hamna på bloggen istället, läs gärna. Kan vara peppande, kan vara inspirerande, vad vet jag.

 

Jag är hur tacksam som helst, jag har fått en andra chans. Jag är så glad, att jag kan göra det jag vill göra. Jag hade kunnat hamna i en helt annan sits, men här sitter jag och är så gott som återställd. Ja, jag är så tacksam och glad.

Men, när jag sitter där på danslektionerna, kroppen skakar, huvudet gör så fruktansvärt ont så att allt snurrar och tårarna trycker, då blir jag bara frusterad. Ser när dom andra kan dansa hur mycket dom vill, kan ta ut sig utan problem, då brinner det i hjärtat på mig. 

Visst är jag glad för att jag kan dansa, det som jag älskar att göra. Men när jag minns hur det var innan allt hände till hur det är nu, så märker jag sån stor skillnad. Ofta struntar jag i "varningssignalerna" från kroppen när det är stopp och bara biter ihop. Ibland går det, oftast brister det.

 

Oftast gråter jag, men inte för att jag är ledsen, jag gråter för att jag är arg. Jag vet att det kommer aldrig bli bättre, jag kommer få leva med det här. 

 

Tack och lov finns det en liten jävel i mig, det som gör att jag kliver upp varje morgon. Det som gör att jag fortsätter att dansa. Det som gör att jag aldrig ger upp. När jag sitter där och gråter så kommer den där jäveln upp i mig. "Ställ dig upp. Håll huvudet högt och le. Låt inte den här skiten hindra dig, du kan." 

 

Jag vill inte behöva ge upp något, på grund av min skada. Det är inget som man ser att jag har, det är inget som märks på mig. 

Jag skulle kunna fortsätta skriva mycket mer, men tror att det får räcka nu.

 

 

 

Skulle ni vilja läsa mer om det som jag skrev om nu? Min skada?